Matens Pris: Vattnet och nötterna

Prylarnas pris

Amerikanska jättar dominerar en växande marknad för nötter och i torkans Kalifornien startas nya odlingar. Daniel Öhman och Malin Olofsson berättar om samhällen utan vatten och om hållbara alternativ.
Grafik: Så mycket vatten går åt till dina livsmedelNyheter: Nötodlingar vattentjuvar, ICA om inköpenMatens pris handlar i dag om vatten. Men inte vattnet vi dricker utan det dolda vatten som går åt för att produceramatvarorna i affärerna. Mycket av produkterna odlas med hjälp av konstbevattning i områden som inte alls är lämpade för det. Det som händer då, är att det livsviktiga dricksvattnet är på väg att sina.I nöthyllan i en butik i Stockholm finns mycket nötter. Vi har hört hur nyttiga de är med bra fetter protein och näringsämnen. Och de är ett vegetariskt alternativ till kött.Sedan millennieskiftet har försäljningen mer än dubblerats. Mest av allt äter vi av mandlar. Över 6 000 ton importeras varje år, det vill säga en tredjedel av alla nötter i till Sverige.Men mandlarna e törstiga. En enda mandel kräver 4 liter vatten.I butiken ser vi ingen märkning som visar vilken region nötterna kommer ifrån, det står bara USA på påsarna. Men nio av tio mandlar som säljs i världen kommer från Kalifornien, där just vattnet är på väg att ta slut.Mandlarna skulle kunna odlas på annat håll. Vi ska berätta mer om det sen men först beger vi oss till Kalifornien.Från Hilltop Ranchs enorma fabrik kommer mandlar till alla de största kedjorna i Sverige. Varje år producerar de 25 000 ton mandlar. Det är fyra gånger så mycket som vi äter i Sverige på ett år. Företagets vd och grundare Dave Long visar med raska kliv runt på fabriken som är sista anhalten innan mandlarna skickas på export.Det är nästan folktomt inne i fabriken. Från ett grovt rör smattrar mandlar ut på ett löpande band. De trasiga mandlarna har redan sorterats bort.10 ton mandlar i timmen passerar här varje dag. När en truck passerar tittar föraren förvånat på oss. Han är inte van att se människor här.Maskiner gör det mesta av arbetet här. Sorterar bort stenar, En laser letar efter eventuella glasbitar och en tredje maskin sorterar mandlarna i olika.Dave Long köper mandlar från över 300 odlare spridda över hela Central Valley som området i Kalifornien vi befinner oss i heter.Vi kommer in i lagret. Jättelika trälårar längs med väggarna så långt ögat kan se.Utanför gassar solen. Som vanligt. När jag är här i november är det fortfarande torka i Kalifornien. Få platser är så torra som här i Central Valley där huvuddelen av Kaliforniens en miljon ton mandlar odlas. Vattnet som normalt kommer i kanaler från floderna i norr har börjat sina.Men trots torkan planteras nya träd. 100 000 acres bara i år. En yta som motsvarar 22 gånger 22 meter.Dave Long säger att det är logiskt. När priserna går upp så planterar fler träd.Fast kanske blir det ändå för många träd nu. Priserna har gått upp i flera år. Från två till åtta dollar per kilo på bara några år. Priserna kommer gå ner tror han och menar att det är synd.Precis intill fabriken ligger en mandelodling. Spikraka rader med träd, 316,3 per hektar. Inte ett ogräs. Varje träd har en egen ledning som förser den med perfekt mängd vatten.En brunn försörjer den med vatten.För en tid sen tvingades de göra brunnen djupare. Vattnet högre upp hade tagit slut.Plötsligt ser han bekymrad ut.Hittills har vem som helst kunnat borra efter vatten. Men när många borrar så sjunker grundvattnet och man måste borra allt djupare.Nu när du hör det här har väderfenomenet El Nino dragit in över Kalifornien, och det har kommit en del regn. Men det är långt ifrån säkert att regnet kommer hjälpa.När så många borrat djupt ner efter vatten pressas marken ihop. Håligheterna där vattnet fanns försvinner. De kommer inte tillbaka även om regnet kommer.Och, säger han, om torkan kommer tillbaka efter regnet kommer allt grundvatten i Kalifornien ta slut.Central Valley är en av USA:s viktigaste, och yngsta jordbruksregioner. En bergskedja skiljer den från kusten och metropolerna San Fransisco och Los Angeles.Jorden är bland den bästa som finns i USA, Men innan man byggde kanaler som ledde ner grundvatten från floderna i norr var det få som kunde odla här.Nu när torkan är inne på sitt fjärde år är det bara de bönder som varit här längst som får något vatten från kanalerna. De andra måste borra.Det är snart skymning när jag träffar Brad Gleason på Harrys Ranch. En megakrog mitt i ingenstans vid en vägkorsning.Brad är sen. Ett möte drog ut på tiden men han fick lift med ett kompis som kunde flyga honom hit.Den senaste tiden har mandelodlarna fått mycket skit i pressen. Mandelodlingarna står för en tiondel av all vattenanvändning från jordbruket i Kalifornien. Merparten av mandlarna exporteras. I tidningarna står det att de exporterar vatten.Brad tycker det är orättvist. Mandlarna är inte sämre än andra grödor, men ger större intäkter.Men det är inte riktigt sant. Grödor som man planterar år från år kan man strunta i att plantera när det är torka. Mandelträd och pistageträd måste vattnas hela tiden. Det är en långsiktig investering. Tre till sex år tar det innan man kan skörda. Torkan är ett problem för oss, säger Brad, men vi är inte bovarna. Vi försöker bara få våra träd att överleva.Tvärtom tycker han att nötbönderna behandlas illa. De senaste åren har Brad liksom många andra inte fått något vatten från kanalerna.Det finns vatten i floderna norr om dalen. Det skulle kunna ledas hit. Flera av hans brunnar har sinat å nu har han tvingats borra ny. Men grundvattnet här på den västra sidan av dalen särskilt så djupt ner är illa lämpat för nötodlingarna, det är salt och efter en tid blir jorden obrukbar.Vi åker ut för att titta på hans odlingar. Vid sidan av vägen ligger träd uppdragna med rötterna. Vi var tvungna att ta bort dem säger Brad. Det salta grundvattnet förstörde marken. Träden klarade inte det.Med Kaliforniska mått är Brad ingen av de allra största odlarna. I Sverige skulle han spöa de största godsherrarna. 6 000 hektar.1 600 000 träd. Det är nästan lika många träd som det finns äppelträd i Skåne.Vi svänger in på en skumpig väg mellan två pistageträdodlingar. För första gången ser jag lite vatten. En stor pöl med vatten och gegga sen brunnen de håller på att borra. Det ser ut som en oljerigg.Nästan 600 meter ner i marken borrar de, till en kostnad av 7 miljoner kronor. Vattnet där nere kommer troligen från förhistorisk tid. Det kommer ta hundratals kanske tusentals år att fyllas på igen om det tar slut.Det finns inga garantier när man borrar så här djupt, ingen vet egentligen hur vattentäkterna ser ut där nere. Ibland verkar brunnen funka bra. Och så plötsligt efter bara något år sinar den.Brad har dock ändå hopp om framtiden. Kanske måste en del bönder lägga ner. Men det kommer inte vara mandlar och pistagenötter som försvinner. Utan grödor som ger lägre intäkter. Ska man ha råd att köpa vatten måste man få bra betalt. Då är mandel och pistagenötter bra grödor.Mandelskörden i Kalifornien väntas i år bli en miljon ton. Det utgör 80 procent av hela världsproduktionen.Solen gassar i den lummiga parken några hundra meter från rymdstyrelsen Nasas högkvarter i stadsdelen Pasadena i östra Los Angeles. Cedric David slår sig ner vid ett picknicbord och plockar upp datorn. Som utlänning får jag inte komma in i Nasas byggnad. Det tar månader att få ett tillstånd.Nasas satelliter kan mäta från rymden hur vattnet försvinner. Cedric klickar upp en länk. En karta över USA som zoomar in på Kalifornien och Central Valley. Ett räkneverk flyttar tiden framåt mot nutiden. Färgen ändras från gul till orange till djupt röd det betyder extrem torka.Hur Nasas satelliter kan räkna ut det här är lite svårt att förklara. Så vi lämnar det här.Hur som helst har extremt mycket vatten försvunnit. 42 kubik kilometer vatten. Det kanske inte säger så mycket men tänk dig en sjö som är tio meter djup. För att rymma så mycket vatten skulle den sträcka sig 64 kilometer i varje riktning. Så mycket vatten har försvunnit.Det är helt ohållbart säger Cedric, även om torkan tar slut kommer vi tömma grundvattenreservoarerna - inte om tusen år - utan inom vår livstid. Vatten försvinner även när det inte är torka.När de rika storbönderna borrar djupare och djupare, blir även deras grannar lidande.De starka pumparna suger inte bara från vattentäkten utan också från sidan från grannarna. Det här skapar spänningar i dalen. För det finns de som inte har råd att borra djupare.Janaki Jagannath är jurist och jobbar för en organisation som erbjuder gratis juridiskt stöd till låginkomsttagare på landsbygden. Allt vatten här är privatägt av jordbrukarna. Trotts att tusentals människor jobbar på fälten är det ingen som har tänkt på deras rättigheter. Som rent vatten tillexempel.I det lilla samhället som vi går omkring i är det torrt på de små trädgårdsplättarna. Vi är helt omringade av mandel och pistageträd. Men till skillnad från bönderna får invånarna här inte använda vattnet till att vattna med, fruktträden i trädgårdarna torkar ut. Och på sommaren, när temperaturen ofta når över 30 grader, blir det jobbigt för barnen som inte kan svalka sig någonstans.Att tappa upp vatten i en liten uppblåsbar pool är inte att tänkta på.Mellan de två samhällena Cantua Creek och El Porvenir går en kanal. De bönder som odlat marken länge häromkring får delar av sitt vatten härifrån. Det är också källan till bybornas vatten. Ett reningsverk ska göra det rent men det är gammalt och funkar inte något vidare. Nu håller själva marken som husen står på att försvinna.På ett år har marken som husen står på sjunkit med 30 centimeter.Ni kommer kanske ihåg vad Dave Long sa. Han som ägde mandelfabriken. När för många tar för mycket vatten ur marken pressas den ihop. Då sjunker den.På gården utanför sitt hus står Jennifer Rodriques framför en spis. Vattenledningarna är trasiga så det går inte riktigt att vara inne i köket. och den senaste månadens vattenräkning hamnade på 400 dollar. Jag dricker det aldrig, berättar hon.4 000 kronor i månaden för vatten man inte kan dricka. Innan Janakis organisation, grep in tvingades de själva köpa vatten, Nu kommer det vatten på flaska då och då.Jennifer är en av få som talar engelska här i Three Rocks, eller El Porvenir, sanningen som det heter på spanska.Nu är hon rädd till och med för att duscha i vattnet. Huden blir torr och hon får eksem säger hon.Förr i tiden fanns det brunnar här. Men de har sinat berättar Janaki.Att borra nya brunnar skulle inte lösa något. Långvarigt bruk av konstgödsel och bekämpningsmedel har förorenat grundvattnet. Det är ännu giftigare än vattnet från kanalen.Det är ett litet samhälle. Många här har blivit arbetslösa sedan allt fler odlare i området slutat odla grönsaker och gått över till nötter.Jennifer ska flytta till ett annat hus i byn. Hon är glad för att komma från huset med de läckande ledningarna. Men också lite orolig.Det nya huset ligger bara tiotalet meter från pistageträden. Hon är orolig för flygplanen.Planen kommer på kvällen och sprayar någonting. Hon vet inte vad det är de sprayar. Men det luktar som ruttna ägg Man blir yr och får ont i huvudet säger Jennifer. Och min son har svår astmaAtt spraya bekämpningsmedel så här nära byn, om det nu är det de gör är förbjudet även i Kalifornien. Men kontrollen är dålig berättar Janaki. Staten bryr sig inte om de här områdena.Människorna som jobbar inom jordbruket här lever bara tre fjärdedelar så länge som genomsnittet.Jag frågar vem som äger farmen. Jennifer vet inte det.I efterhand lyckas vi hitta ägaren. En fastighetspamp från närmsta storstaden Fresno. Men vi får inte tag på honom och kan inte fråga vad det är de sprayar på fälten. Man kan jämföra det med en diskho säger hon. När disken ligger huller om buller tar den mycket plats. Men när man staplat upp den flyttar den sig inte hur mycket vatten man än håller på. De håligheter som en gång fanns är borta för evigt. Nu hotas hela infrastrukturen i dalen säger hon. Marken är väldigt platt. Och vattnet från kanalerna rinner framåt tack vare en marginell lutning. Även små förändringar kan sabba allt.Hon är orolig. Så här kan det inte fortsätta. Någonting måste hända.Bonden Paradali sladdar in på gården. På tomten odlar de grönsaker till familjen. En bit utanför byn granatäpplen för export och så plockar han tillsammans med de andra byborna mandlar och valnötter och lite pistagenötter uppe i bergen.Jag har fått lift hit med två män från exportföretaget som köper deras varor. De hjälper också till att tolka.Jag hoppar upp på sidovagnen till motorcykeln och vi åker iväg genom fälten där de odlar granatäpplen.Hälften av de låga träden är redan inpackade i lera. För att skydda dem mot iskylan på vintern.Valnötsträden vi passerar är stora och gamla. De levererar fortfarande. De bästa kan ge 300 kilo på ett enda träd. Vi stannar till vid det största.Hur gammalt är det frågar jag. Min farfar vet svarar Paradali med ett skratt. Kanske mer än 150 år.Några getter ligger under trädet och idisslar. Jag plockar upp en nöt från marken och smakar på den. Smaken är intensiv.Byn vi befinner oss i ligger uppe i bergen i södra Uzbekistan nära gränsen till Tadjikistan, 40 mil söderut, Afghanistan.Uzbekistan har ända sedan Sovjetunionens splittring styrts av diktatorn Islam Karimov i vad som närmast kan liknas vid ett korrupt familjevälde. Internationellt har det blivit rubriker i tidningarna när det kommit fram att hans säkerhetstjänst kokat oppositionella i olja. All mark i Uzbekistan ägs av Staten, bönderna får hyra landet mot en avgift. Men de vilda nötterna har inte staten samma kontroll över. All produktion här är ekologisk och de vilda nötterna som plockas är Fairtrade-märkta.Pardali och de andra pekar upp på bergskammen långt bort i fjärran, det är nätt och jämt jag kan se träden. En dryg kvadrat kilometer av mandelträd finns det där uppe. Sex ton kan det bli ett bra år.När de plockar nötterna rider de på åsnor, säger Pardali eller snarare, ibland knuffar vi åsnorna upp. Vi brukar stanna några dagar däruppe innan vi kommer tillbaka.Nötterna är lite mindre än jag är van vid. Smaken är mer intensiv. Koncentrerad.Dels beror det på att de inte vattnas, dels på att det är andra sorter än de som odlas i Kalifornien. Klimatet är som sagt extremt, heta somrar, iskalla vintrar och 300 soldagar. Det är torrt. De träd som växer här måste vara tåliga. De produktiva mandelträden från Kalifornien skulle inte klara en säsong här.Forskningsrapporter som jämfört vilda pistage- och mandelsorter med de kommersiellt odlade har sett att de innehåller mycket mer av de fytokemikalier som stärker vårt immunförsvar och skyddar oss mot sjukdomarDe är glada i byn. Fairtrade-märkningen fungerar så att bönderna utöver det vanliga priset får en premie. Premien måste gå till något gemensamt. Nu ska de borra en brunn.Premien de fick från Fairtrade på 100 000 kronor borde täcka det mesta. Äntligen rent dricksvatten.Tidigare har de bara haft vatten när det kommit smältvatten från bergen. Annars måste de åka en halv mil för att hämta. Men nu ska det bli ändringVi åker vidare till en annan by. En skumpig grusväg. Gråa tegelhus bakom lika gråa tegelmurar.Men öppnar man dörren hittar man en trädgårdsplätt framför varje hus smäckfull med ekologiska grönsaker. I varje trädgård en egen specialitet. En del äter de själva en del torkas och exporteras.Elmira Bertagloni är uppvuxen i Uzbekistan men för det mesta bosatt i Österrike. För 15 år sen startade hon tillsammans med en lokal partner ett företag som exporter vilda nötter och ekologiska, bär frukter och grönsaker som det torkar själva.I början handlade det mest om att tjäna pengar. Först det ekologiska, en växande marknadsnisch. Fairtrade började de med mest för att en brittisk kund tjatade. Men med tiden har hon upptäckt att det känns bra också. I hjärtat. Som nu, byborna har fått råd att dra en gasledning till byn. Det kan bli 20 minus på vintern och husen är inte uppvärmda. Det traditionella sättet att överleva vintrarna har varit att stänga in hela familjen i ett rum och göra upp en eld på torkad koskit i ett hål i golvet på mitten. Sen sitter man där tillsammans för att hålla värmen. I vinter blir det bättre.Nötterna som i Kalifornien hotade hela delstatens vattenförsörjning räddar här liv. De gör bönderna mer oberoende från statens förtryck. De kan borra en brunn så de får rent vatten att dricka och slipper sitta i 18 graders kyla på vintern i ett hål för att hålla värmen genom att elda kobajs.Malin Olofsson och Daniel Öhman [e-mail]